B 5
Kina, Odenas bok:
Så fager hon var den unga flickan.
Hon skulle möta mig vid stadsmuren
Jag är förälskad, jag spanar förgäves efter henne.
Jag kliar mig i huvudet, trampar oroligt omkring.
Så ljuv hon var den unga flickan.
Hon gav mig en röd flöjt.
Den röda fjöjten skiner så blank.
Jag är glad för att hon är så vacker.
Hon hade med sig en blomma åt mig från ängen.
Den var praktfull och sällsynt.
Men blomma! Det är inte din skönhet jag beundrar.
Jag har fått dig i gåva av en vacker ung flicka.
Carl Gustav Leopold 1756-1829
Ögonkast på Naturen
Oupphörligt, dag från dag,
0 Natur du dig förnyar:
jordens grönska, luftens skyar,
Allt har ungdom och behag.
Evigt, gyllne Sol, densamma,
Låter du, omätligt spridd,
Dina röda strålar flamma
Deras guld kring fältens vidd.
Klara flod, än slår din bölja
Glittrande, den strand hon slog,
När hon såg den första plog
Dina blomster-bräddar följa.
Skog, af samma fåglars sång,
Evigt dina grenar ljuda,
Evigt samma skuggor bjuda
At den gömda tänkarns gång.
Utan vällust, utan smärta,
Allt sin första daning har:
Endast jag, som fått ett hjerta,
Är ej mera den jag var!
Erik Axel Karlfeldt 1864-1931
LÄNGTAN HETER MIN ARVEDEL
Längtan heter min arvedel
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadéns dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.
Säg, vadan kväljer du, klagande ström,
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm,
sjunger om natten mig vaken?
Vem är den själ som i suck och i ton
andas ftån hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon
flyter på gulnande ängar?
Somrarna blekna och solar gå ner,
timmarna varda mig tunga,
rosorna dofta i vissna kvarter,
minnena viska och sjunga.
Klinga, du klagande strängaspel,
ällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
1. Sammanhang:
Den kinesiska texten låter mycket som en saga, medan den senare dikten skriven under upplysningen är mycket mer fokuserad på miljöerna och den sista dikten från sekelskiftet handlar mer om känslor och förnimmelser.
2. Giltighet:
De båda första dikterna är mycket lätta att identifiera sig med men det har knappast något med epokerna att göra utan snarare författarnas olika val.
3. Rytm:
Den första dikten har enligt mig ett näst intill drömskt språk och känns svävande. Inga rim finns men texten flyter ändå relativt bra och ordvalet är enkelt. Den andra dikten känns mer som att den vill förfina naturen genom fina ord vilket resulterar i att den känns lite högtravande ibland men inget som man egentligen stör sig på. Språket i den sista dikten känns dystert och uppgivet. Rimmen kommer ibland och texten blir enligt mig på något sätt obalanserad men det kanske var författarens tanke.
4. Förekomsten av symboler är mycket större i de två senare dikterna. Den första dikten är mer rak i sitt språk medan ju senare i tiden man verkar komma desto mer metaforer och symboler verkar förekomma. Ett mer invecklat språk präglar också de senare dikterna.
